Täthetsförhållandet mellan utomhusstrukturer och landskapet definieras i första hand av antalet strukturer, deras fördelning och deras proportionella förhållande till omgivande landskapselement. En lämplig täthet av strukturer organiserar effektivt landskapsutrymmet och tillgodoser olika behov som att vila, dröja kvar, umgås och sightseeing. Om strukturer är för glest fördelade kan utrymmesutnyttjandet bli ineffektivt och kopplingar mellan landskapsnoder kan saknas; omvänt kan ett alltför tätt arrangemang göra att utrymmet känns trångt, vilket hindrar rörelser och hindrar siktlinjerna. Därför måste antalet och fördelningen av strukturer hanteras noggrant under designprocessen, med hänsyn till platsyta, funktionskrav och gångtrafik.
Olika typer av landskapsrum ställer olika krav på strukturtäthet. I offentliga aktivitetsområden som parker och torg kan inkluderingen av bekvämligheter som bänkar, pergolor och paviljonger utökas för att ge gott om utrymme för vila och interaktion. Däremot kräver områden som är rika på naturlandskap en minskning av antalet strukturer för att förhindra att alltför många konstgjorda element stör den befintliga naturliga miljön. För gångvägar och fotgängarzoner måste placeringen av strukturer säkerställa tillräckligt utrymme för rörelse, undvika störning av fotgängarflödet. Att på ett klokt sätt justera avståndet mellan strukturer möjliggör skapandet av olika rumsliga effekter-från öppna och halv-öppna till relativt slutna miljöer.
Strukturdensitet måste också harmoniseras med andra landskapselement, såsom vegetation, vattendrag, stigar och topografi. Istället för att betrakta strukturer isolerat bör designers bestämma deras placering och kvantitet utifrån landskapsrummet som helhet. Till exempel, i områden med tät vegetation, kan stora strukturer minimeras för att det naturliga landskapet ska fungera som det primära visuella fokuset; omvänt, på öppna platser kan strukturer som paviljonger och pergolor användas för att skapa rumsliga noder som förstärker landskapets känsla av djup och skiktning. I slutändan skapar en lämplig täthet en balans mellan funktionell nytta, rumslig skala och estetisk påverkan, vilket säkerställer att strukturer tjänar sina avsedda syften utan att onödigt störa den övergripande landskapsmiljön.